Rakvatten, eller after shave i sin ursprungliga version dök först upp i Sverige med klassikern Aqua Vera 1935. En annan riktig klassiker, Old Spice, lanserades i USA bara några år senare, men kom inte hit förrän 1957. Sedan tog det många år innan det kom produkter som faktiskt var bra efter att man hade rakat sig.

Kolla in den här sköna reklamen, det är nästan så att man blir sugen att ställa Acqua di Parman på hyllan ett tag och byta till farsans gamla doft.

Själva poängen med rakvatten är, eller jag kanske ska säga var, att hindra eventuella infektioner i talgkörtlar och småsår genom att döda alla bakterier med sin höga alkoholhat. Vissa hade även ett tillskott av alun för att stilla blodflöde från skärsår. Nackdelen är naturligtvis att både alkohol och alun är extremt uttorkande för huden. Särskilt när man skrapat bort hela den skyddande hinna av fett och bra bakterier som hjälper till att hålla fuktigheten annars.

Rakvattnet kommer alltså från en annan tid. En tid av slöare rakhyvlar och mindre förståelse för hur huden fungerar. Eller mindre förståelse för manliga skönhet över huvud taget för den delen. En etikettsbok från 1958 (!) skriver “En riktig karl parfymerar sig aldrig, på sin höjd kan han dofta en aning hårvatten”. Kanske kom detta som en replik på framgångarna för Old Spice.

De moderna after shaveprodukterna har naturligtvis fortfarande antiseptiska egenskaper, men de har ett helt annat fokus på återfuktning och skydd för huden än tidigare. De kallas dessutom oftast för after shave balm för att visa på skillnaden. Den gamla sortens after shave säljer trots detta fortfarande förvånansvärt bra.

En av källorna till denna artikel, Shenet, har en mer eller mindre heltäckande guide om rakhistoria. Kolla in den här.

Det här inlägget publicerades söndag 21 januari, 2007 kl. 10:58 e m av Fredrik. Du kan följa kommentarer genom RSS 2.0. Du kan lämna en kommentar, eller trackbacka från din egen webbplats.